Det politiska är personligt: Feministiska strategier, hat och det omöjliga systerskapet

Att engagera sig i feminism mer eller mindre under 20 år – aktivistiskt, i tjejjoursrörelsen, akademiskt och sedan ett par år intensivt partipolitiskt – är en process där du aldrig blir färdig. Det krävs ständiga omprövningar och självrannsakan efter klavertramp. Det allomfattande systerskapet där alla feminister deltar på lika villkor och känner sig lika sedda och lika mycket värda framstår gång på gång som en omöjlig dröm, trots att de flesta idag deklarerar intersektionella ambitioner. Därför behövs respekt också för separatistiska rum, respekt för bredd och mångfald av perspektiv och strategier. Som Roya Hakimnia skrev i en lysande artikel i Dagens Arena häromdagen är rörelsen mer inkluderande idag än på 1970-talet, om möjligt även ännu mer angelägen i ljuset av högerextrema krafters mobilisering och framgångar i Sverige och Europa. För att vi engagerar oss överallt och (ofta) solidariserar oss med fler kamper en ren kvinnokamp attackeras vi också på fler arenor. Därför behövs bredare polititisk organisering.

Jag är oense med sociologen Raywen Connell om att alla män har fördelar av sitt kön, får patriarkal utdelning, i Globala Nord. Det finns fler maktordningar än kön, och alla möjliga slavliknande livsvillkor, som dramatiskt kan mediera och jag menar även helt upphäva de könade privilegier som de flesta män har. På samma sätt är det med alla andra maktordningar. De flesta av oss är priviligerade i vissa avseenden men missgynnade i andra. I vilken mån är det möjligt att avsäga sig de privilegier som du aldrig bett om, utan fötts in i, men inte vill ha? En man kanske aldrig helt kan leva sig in i vardagsrädslan för sexuellt våld, som är en erfarenhet många kvinnor delar? Jag kanske aldrig helt kan förstå hur rasism känns? Men vad kan vi göra, annat än att lyssna på varandra, visa respekt och inte tillskriva varandra saker, utgå från det sämsta hos den vi talar med?  

Är det möjligt att se hur strukturella maktrelationer distribuerar tolkningsföreträden och handlingsutrymmen olika på övergripande nivå, samtidigt som du undviker att stereotypisera olika grupper av människor och uttrycka dig tvärsäkert om vem som förtrycker vem mest på individnivå? För att du aldrig helt kan veta vad den nya människan framför dig har i bagaget, vilka strider hen utkämpat, övergrepp hen överlevt, stordåd hen utfört. Kanske också för din skull. Att hävda att alla män är sexister och att alla vita är rasister leder in i en återvändsgränd, det är en vulgarisering av strukturell analys.

I den intersektionella, empiriska våldsforskningen som är min vardag vadar jag framförallt i ett hav av kvinnohat. Jag kan ha svårt med tillit till män som jag inte känner, kan känna äckel och behov av homosocial gemenskap. Men, nej, hatar gör jag inte. Min strategi är inte att sprida hatiska utsagor eller hot. Att hata sexismen är inte detsamma som att hata män. Jag vill för den skull inte göra anspråk på att vara ”den goda feministen”, ställd mot ”den extrema”. Jag är tacksam över att inte känna hat.

Det finns män som är mer feministiska och inkluderande än de flesta kvinnor. Det finns kvinnor som hatar andra kvinnor – på grund av deras hudfärg, sexualitet eller kanske bara på grund av gammalt hederligt internaliserat kvinnohat. Jag tror att en del av det inomfeministiska bitvis oförsonliga debattklimatet har en grund i det senare, även om det mesta av denna kritiska diskussion är nödvändig och konstruktiv. Jag är stolt över att få skriva historia med Feministiskt initiativ. Vi arbetar aktivt mer än något annat parti, för att omsätta intersektionell feminism i såväl politiska förslag, representation och organisation. Vi blir aldrig klara med det arbetet, men ambitionerna är höga. Ut med rasisterna och in med feministerna! Det är nu det händer.